Erkänner väl...

Jag har med flit dragit mig för att blogga idag, för jag vet att ni där hemma bara väntat på det här oundvikliga inlägget. Igår var min första dag när jag skulle hämta barnen helt själv från skolan. Det slöt med att min vp fick hämta mig... Vill ni veta vad som hände (förmodligen har ni redan fattat om ni känner mig väl) så fortsätt läs, annars så gör det absolut inget om ni hellre väljer att hoppa över det här pinsamma inlägget!

Okej här kommer mitt erkännande då...
Jag skrev ju i bloggen igår efter jag och den tidigare barnflickan lämnat pojkarna och att det sedan var min tur att hämta dem. Piece of cake tänkte jag då jag kört bilen ett par gånger med hjälp av gps och varit vid skolan två gånger innan så hur svårt kunde det vara? Visst är jag väl inte världens fan av trafiken här men det har ändå gått bättre än jag förväntat mig. Fram till igår dvs.
35 minuter innan barnen slöt så körde jag hemifrån och hann knappt mer än ut på motorvägen innan jag hamnade i fel fil. Dock visste jag ju vart jag var så jag körde in på en parkering och vände, lite skrattandes för mig själv. Allt rullade på och jag föjde gpsen efter bästa förmåga, men jag kände mer och mer hur konstigt allt började se ut... Men eftersom jag aldrig haft något lokalsinne så tänkte jag att jag kärt rätt ändå, bara att jag inte lagt just den skylten / huset/ affären på minnet. Allt eftersom tiden gick så började leendet försvinna från ansiktet och när jag tillslut kommit ut på en 8-filig väg mitt under rusningstraffiken så var det bara att erkänna för sig själv att jag nog inte följt gpsen till punkt och pricka. Svängde då av vid en bensinstation och ringde upp barnens skola för att säga att jag kört lite fel men att jag är på väg. Sedan ringde jag upp min vp som såklart inte svarade, så då ringde jag istället upp barnflickan som hjälpt mig på morgonen. Hon sa att jag inte befann mig särskilt nära skolan längre så det var bara att åka tillbaka på den 8-filiga vägen och gav mig sedan direktioner av hur jag skulle köra härnäst för att "be back on track". Med nytt mod gav jag mig då ut i trafiken igen och körde efter vad jag kom ihåg av hennes vägförklaring. Efter ca 15 minuter och ett 20 tal svängar så fick jag syn på EXAKT SAMMA BENSINSTATION SOM JAG VARIT PÅ INNAN! Jag hade alltså på något sätt lyckats köra runt hela kvarteret och kommit tillbaka till den stora trafiken. Jag ringde då upp min vp (som jag ringT upp efter jag pratat med barnflickan och förklarat läget men att jag nog hade koll då) och berättade att jag än en gång var vid bensinstationen. Han frågade då vad som mer fanns omkring mig, och när jag då rabblat upp några skyltar så sa han "okej, stanna där du är så kommer jag dit". Klockan närmade sig då halv fyra och hans jobb slutade egentligen inte förens efter fem, vilket betyder att min brist på lokalsinne påverkade hans jobb... SÅ efter ca 15-20 minuter dök han upp och sedan åkte vi tillsammans i en bil för att hämta upp barnen. Jag var så arg på mig själv (och skulle gärna vilja slå sönder gpsen bara för att jag kan), medan han försökte förklara att det var lugnt. Det visade sig att hans dag på jobbet inte heller hade varit en dans på rosor så där satt vi, en svensk och en amerikan och muttrade över en dålig dag.  (En resa som annars skulle ta mindre än 1h tog istället 3h)

Barnen blev iallafall hämtade tillslut, och sedan åkte vill till en japansk resturang för att äta mat innan det var läggdags. En positiv sak med dagen var att barnen tyckte om presenterna som jag köpt till dem i sverige. Alltid något!

Från Gotland med en trafik som den här..

..Till den här..

...så blir man en aning förvirrad!