Franska, Deadline och utebliven lärare!

Så kära vänner, Igår kom tillslut dagen då Erika Adman satte sig i ett klassrum för att lära sig Franska. Som jag tidigare nämnt så har jag samma lärare som jag hade i engelska för ett halvår sedan, och hon kände igen mig direkt när jag (+ en annan tjej) försökte smyga in lite snyggt 5 minuter efter lektionen börjat. (Och nej det var faktiskt inte mitt fel att jag kom sent, jag var fast i en trafikkö) Hon sa glatt till mig att ställa mig bredvid henne framför klassen och berätta om mig själv eftersom jag var den enda utlänningen där. Det var inte särskilt nervöst eller så, men det var väl inte direkt så jag hade föreställt mig den första kvarten utav lektionen.
Tillslut fick även jag gå och sätta mig och fokusera på vad jag kom dit för att göra. Skönt tänkte jag då, nu är det bara att lyssna och skriva. All fokus på läraren istället för mig.... eller? Vet inte om det stod "undantag" i pannan på mig, men så fort läraren skulle förklara något så avslutades meningen nästan alltid med; "Fast det finns annat ord för personer i Erikas ålder eftersom hon är så ung", eller " om man ska prata mindre forminellt som ungdomar, såsom Erika, så...". Visst bestod 90 % utav klassen av människor mellan 40-55 år, men det FANNS ANDRA UNGDOMAR där med! Kanske gjorde hon så för att jag var den enda där som hon kände till, men ändå.. Det blev nästan löjligt tillslut.. Ja ja, nu vet i alla fall alla i klassen vem jag är och att det finns undantag i Franskan för sådana som mig, får väl bjuda på det!
Förutom det så var det kul att lära sig ett nytt språk igen, och jag ska verkligen försöka att ta in så mycket det går. I början snurrade huvudet rätt bra när läraren förklarade på engelska, sedan läste på franska, samtidigt som jag översatte allt i huvudet på svenska... Men efter en bit in på lektionen så "tänkte" jag inte på vad jag gjorde (om man nu kan förklara det så) och då gick det mycket lättare.

Egentligen skulle jag ha Latin/ rumba/ cha-cha dansklass ikväll, men läraren dök aldrig upp så vi fick åka hem igen och blev tilldagda att komma tillbaka nästa vecka istället utav en tjej vid frontdisken.

Annars har jag mest jobbat på senaste tiden. Barnen har börjat i skolan igen vilket är ganska skönt då jag har en hel det att ta tag i nu inför hemresan. Det är ganska mycket dokument att fylla i och min deadline för "flight request home" är på torsdag, så morgondagen lär bestå utav bokning utav flyg och även boka allt inför min resa till västkusten så jag har allt klart. Därefter är det bara att köra järnet och njuta så mycket det går de sista månaderna här!

Panik?

Okej, nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite.. Alla känslor på samma gång redan nu, hur ska det här sluta?
För varje dag som går så är jag ett steg närmare min hemkomst till Sverige, kommer bli så obeskrivligt skönt att träffa familj, vänner, komma tillbaka till jobbet och flytta in i lägenheten igen! Ser även fram emot att få prata svenska, äta svensk husmanskost (Ska leva på mammas köttfärsås så fort jag sätter min fot på ön och ta igen alla dagar jag missat) och vara nära havet för en gångs skull. (Trodde aldrig att jag skulle sakna en sådan sak som vattnet omkring mig?!)
Samtidigt som det kommer bli så skönt att komma hem igen så gör det så ont att behöva lämna detta underbara land. Jag har verkligen levt livet fullt ut sedan jag satte min fot här. Alla dessa människor som jag lärt känna från världens alla hörn, alla nya platser jag sett, och främst barnen som jag haft äran att få ta hand om är mer än jag någonsin kunnat drömma om.

Det börjar verkligen bli mer och mer påtagligt att jag "snart ska åka hem", Tillexempel Idag så jag har tagit hand om barnen bokstavligen hela dagen, och då och då har båda två sett ut leksak efter leksak som de vill ge till mig att ta hem så jag kan visa barnen i Sverige.
Den som allra mest har börjat inse att jag inte kommer att stanna så länge till är det äldsta utav barnen. Mer och mer försöker han få mig att stanna; igår när jag kom hem från en fika med ett par kompisar så var det första dagen som jag fick träffa honom på 5 dagar eftersom barnen bott vid deras mammas hus. 7 åringen skrek "Erika is here!!"och sprang sedan och kramade mig och vägrade släppa. När jag sedan gick upp till mitt rum för att lämna handväskan så gick han efter mig med händerna bakom ryggen, sedan sa han "Will daddy be working tomorrow?". När jag svarade att det skulle han så tog han fram händerna och gav mig 2 cent och sa"okay,here you are. Thanks for taking care of us!" Jag bara tittade på honom och log, sedan sa jag att han inte behövde betala mig, och jag skulle ta hand om dem ändå. Han tittade då upp på mig med sorgsna ögon och sa "but maybe you will be able to stay longer if you get more payed?".
Dagen innan barnen åkte till deras andra hus så hade båda barnen fått varsin linjal utav sin pappa som de satt och målade på medan jag och min värdpappa stod och pratade. Plötsligt kom 7 åringen fram till mig och gav mig hans linjal för att visa vad han hade skrivit på den. Det stod; " I <3 Erika. Come back".
Hur ska jag någonsin kunna säga hej då till dem? Det gör ont bara jag tänker på det. Min underbara fina fina fina Amerikanska familj!!

Och min vänner här lär inte bli enklare att säga hej då till.. Jag förstår verkligen inte hur jag ska bära mig åt när det väl är dags. Försöker förbereda mig mentalt redan nu så blir det kanske inte blir lika svårt? Eller? Ni tycker säkert att jag är jätte löjlig som börjar tänka såhär redan nu, men det kan inte hjälpas, jag har ju byggt upp en vardag och umgänge här precis som jag har i Sverige. Skillnaden är att när jag lämnade Sverige så visste jag att jag skulle komma tillbaka och få se alla igen, det är inte lika självklart den här gången..

Nej usch nu ska jag försöka ta mig i kragen och njuta utav tiden som är kvar, jag har trotts allt till mitten utav November på mig att fortsätta leva livet här i USA...


Haha bra slut jag fick till va? Först sitter och skriver hur svårt det ska bli att säga hej då och sedan avsluta med att jag ska leva livet....... Antar att det bara bevisar hur messed-up mitt huvud är just nu!
Hur som helst, nu ska jag sova. Godnatt Amerika och godmorgon Sverige!

Brasilien, Sverige, Island