För varje dag som går så är jag ett steg närmare min hemkomst till Sverige, kommer bli så obeskrivligt skönt att träffa familj, vänner, komma tillbaka till jobbet och flytta in i lägenheten igen! Ser även fram emot att få prata svenska, äta svensk husmanskost (Ska leva på mammas köttfärsås så fort jag sätter min fot på ön och ta igen alla dagar jag missat) och vara nära havet för en gångs skull. (Trodde aldrig att jag skulle sakna en sådan sak som vattnet omkring mig?!)
Samtidigt som det kommer bli så skönt att komma hem igen så gör det så ont att behöva lämna detta underbara land. Jag har verkligen levt livet fullt ut sedan jag satte min fot här. Alla dessa människor som jag lärt känna från världens alla hörn, alla nya platser jag sett, och främst barnen som jag haft äran att få ta hand om är mer än jag någonsin kunnat drömma om.
Det börjar verkligen bli mer och mer påtagligt att jag "snart ska åka hem", Tillexempel Idag så jag har tagit hand om barnen bokstavligen hela dagen, och då och då har båda två sett ut leksak efter leksak som de vill ge till mig att ta hem så jag kan visa barnen i Sverige.
Den som allra mest har börjat inse att jag inte kommer att stanna så länge till är det äldsta utav barnen. Mer och mer försöker han få mig att stanna; igår när jag kom hem från en fika med ett par kompisar så var det första dagen som jag fick träffa honom på 5 dagar eftersom barnen bott vid deras mammas hus. 7 åringen skrek "Erika is here!!"och sprang sedan och kramade mig och vägrade släppa. När jag sedan gick upp till mitt rum för att lämna handväskan så gick han efter mig med händerna bakom ryggen, sedan sa han "Will daddy be working tomorrow?". När jag svarade att det skulle han så tog han fram händerna och gav mig 2 cent och sa"okay,here you are. Thanks for taking care of us!" Jag bara tittade på honom och log, sedan sa jag att han inte behövde betala mig, och jag skulle ta hand om dem ändå. Han tittade då upp på mig med sorgsna ögon och sa "but maybe you will be able to stay longer if you get more payed?".
Dagen innan barnen åkte till deras andra hus så hade båda barnen fått varsin linjal utav sin pappa som de satt och målade på medan jag och min värdpappa stod och pratade. Plötsligt kom 7 åringen fram till mig och gav mig hans linjal för att visa vad han hade skrivit på den. Det stod; " I <3 Erika. Come back".
Hur ska jag någonsin kunna säga hej då till dem? Det gör ont bara jag tänker på det. Min underbara fina fina fina Amerikanska familj!!
Och min vänner här lär inte bli enklare att säga hej då till.. Jag förstår verkligen inte hur jag ska bära mig åt när det väl är dags. Försöker förbereda mig mentalt redan nu så blir det kanske inte blir lika svårt? Eller? Ni tycker säkert att jag är jätte löjlig som börjar tänka såhär redan nu, men det kan inte hjälpas, jag har ju byggt upp en vardag och umgänge här precis som jag har i Sverige. Skillnaden är att när jag lämnade Sverige så visste jag att jag skulle komma tillbaka och få se alla igen, det är inte lika självklart den här gången..
Nej usch nu ska jag försöka ta mig i kragen och njuta utav tiden som är kvar, jag har trotts allt till mitten utav November på mig att fortsätta leva livet här i USA...
Haha bra slut jag fick till va? Först sitter och skriver hur svårt det ska bli att säga hej då och sedan avsluta med att jag ska leva livet....... Antar att det bara bevisar hur messed-up mitt huvud är just nu!
Hur som helst, nu ska jag sova. Godnatt Amerika och godmorgon Sverige!
Brasilien, Sverige, Island
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar